Anna - Stickande trädgårdsstudent

Jag ska inte säga att jag inte är lyckligt lottad i livet - jag är snart klar med en utbildning till ett yrke jag älskar, jag har föräldrar som alltid har stöttat mig i allt jag har tagit för mig - allt från att flytta nästan 100 mil från dem till att börja spela kyrkoorgel, jag har en fin lägenhet - ialla fall till oktober då jag flyttar till Göteborg - till min prinsPhilip som är den finaste och omtänksammaste killen man kan<3

Men det där med vänner, jag vet inte varför, men det har liksom aldrig riktigt fungerat.
När jag sa det till min pappa blev han jätteförvånad - du!? du som kan skaffa nya vänner på några sekunder! Tjaa, det kan jag kanske men jag har inte många som jag skulle kalla för nära eller bästa vänner.

Jag växte upp i en liten by, men knappt några flickor i min egen ålder, ingen av de jag gick i låg-mellanstadiet med har jag kontakt med idag. Den enda som jag kan kalla för vän hemma är en fyra år yngre barndomsvän. Vi har allt kunnat umgås oavsett ålderskillnaden, jag har aldrig tyckt det är konstigt att hon är så pass yngre. Hon är nog den enda riktiga barndomsvännen jag har.

På högstadiet hamnade jag i en klass, helt utan gamla klasskamrater eftersom de bytt till en friskola. På den nya skolan, i den nya hålan höll ALLA, verkligen ALLA på med sport, helst handboll med fotboll gick också bra. Jag hade tränat fotboll när jag var 6 år i ett år. Jag SÖG på allt vad bollsport hette, och det gör jag förövrigt nu också.
Så inte nog med att jag kom som utomstående, i stort sett ensam till en ny skola, vilket i sig automatiskt innebar att jag "var mobbad" som man sa till folk. "Sa hon så? Guuud, vad mobbat!" Men jag var dessutom kass på sport, så utanförskapet var ett faktum.

I åttan fann jag min like i en ny tjej som kom till klassen, vi har en kommit ifrån och kommit till varandra genom åren, just nu bor hon i Norge där hon jobbar som butikschef. Hon är en riktig pärla och jag saknar de tim långa samtalen vi hade varje dag innan hon flyttade till Norge. Hon förstod mig och jag förstod henne, för oss var alla andra mobbade.

I gymnasiet var jag lyckliga i mitt stora kompisgäng. Vi var 6 tjejer och 1 kille. Vi hängde alltid i skolan, men inte alltid så mycket på fritiden då vi bodde på så olika håll. Efter studenten flyttade jag långt iväg, till en början försökte jag återknyta till min gymnasievänner men det var inte så lätt. En del var kvar i stan, andra hade flyttat på andra håll till andra utbildningar. Men jag är lycklig över att jag fick gymnasieåren tillsammans med dem, första skolåren jag har haft riktigt många vänner.

På min trädgårdsutbildning är det väldigt skiftande åldrar, när vi började från 20 år till 54 år, jag var 21 år när jag började och tillhörde den yngre skaran. Trots gemensamma intressen och en passion för trädgård har det väl aldrig riktigt klickat med någon här heller. Jag försökte till en början, jag såg ju min chans till nya bekantskaper. Men när man ringer och smsar folk och frågar om det händer något i helgen utan att få svar, och sen får höra bakvägen att det var den festen och den middagen och det biobesöket i helgen utan att man någonsin var tillfrågad - trots att man själv frågat om något var på gång. Då tröttnar man, man vill inte vara med längre helt enkelt.

Som tur är har jag alltid trivts med att vara själv, eller är det kanske något jag har lärt på grund av situationen. Men jag har alltid kunnat underhålla mig. Förutom att jag lekte mycket glatt med barbiedockor så har leksaker aldrig riktigt varit min grej. Men pyssel - pärlor, papper, måla, lera, sy, sticka och nu spinna. Skapande, sånt man kan göra ensam. Leka med leksaker själv var ju inget kul, det var kanske därför jag aldrig gjorde det.

MEN, så händer det. Jag skickade iväg ett oskyldigt, men kanske ganska modigt mail. Det ena ledde till det andra och sen till det tredje, eller rättare sagt den tredje.
Jag träffade två superfina tjejer, nästan av rena slumpen. Jag får sms om lyckan över att äntligen fått en kolonilott, lycka som någon vill dela med mig. Jag får mail som undrar när jag kommer och hälsar på igen, små meddelande om att jag är saknad, att jag är önskvärd vid en liten spinnträff.

Det är så härligt, det är så härligt att inte vara den enda som sträcker sig ut för att nå någon annan. Det är så härligt att det är någon som vill sträcka sig från andra hållet och mötas halvvägs.

Det är faktiskt roligare att sticka när man är tre.