Anna - Stickande trädgårdsstudent

Ikväll ringde pappa och berättade att det var slut. Mormor har länge kämpat mot både MS och Parkinson, idag fick hon äntligen vila.

Jag minns alla de dagar jag stod på en pall i ett av växthusen med en tvättbalja jord och fyllde krukor som mormor duttade sticklingar i, ibland sallatsplantor, ibland tagetes. Lycka var när man hittade lerklumpar i jorden som jag kunde tvätta, torka i mormor och morfars ugn och måla.
Det var ju viktigt att jag lärde mig det där med att fylla jord i krukor så att jag kunde ta över verksamheten när jag blev stor.

Jag minns att jag alltid försökte locka mormor till att hon nog behövde en liter mjölk, så att jag fick gå och handla till henne och belönas med en karamellask. Helst Emser eller Viol. Jag minns hur fanscinerad jag var över att mormor kunde handla utan att betala, hon behövde bara skriva i den svarta boken tanten i kassan hade.

Jag minns favoritkakorna vi brukade baka från recept ur mormors handskrivna bok, den som min mamma ritat teckningar i när hon själv var liten. De bästa kakorna var de skurna syltkakorna med topping av smält smör, kokos och socker. Hade jag tur blev det lite över som jag fick äta med sked.

Jag minns hur stolt jag var när jag fick hjälpa mormor hämta grönsaker ur bastun, som var omvandlad till kylrum, väga och ta betalt av kunder som kom och handlade grönsaker och blommor.

Jag minns hur vi plockade jordgubbar i landet, vilket mest gick ut på att stoppa så många jordgubbar som möjligt i munnen och så få som möjligt i den för övningen avsedda skålen.

Jag minns när mormor maskade av min allra första halsduk när jag var 11 år och sen tröstade mig när jag grät för att den var så ful.

Jag minns alla de gånger vi bakade pepparkakor hos mormor och att jag inte kunde förstå att hon tyckte det var tråkigt att välja olika figurer och former utan ville att det skulle gå så snabbt som möjligt.

Jag minns alla de gånger jag stod bredvid mormor och torkade besticken när hon diskade efter maten, och morfar som alltid la sig på soffan och sov efter maten.

Jag minns den gången jag sa till henne att jag minsann var allergisk mot banan för att slippa äta den äckliga frukten, och hur mormor ringde upprörd till mamma och frågade varför det inte talat om att ungen är allergisk mot banan.

Jag minns hur mormor alltid sa "Oj, hoppsan, så får man visst inte säga" om hon någon gång råkade få ur sig ett litet snällt svärord.

Jag minns de stunder vi satt tätt tillsammans i målarrummet och målade äggkoppar, tallrikar och tomtar. Hur jag försökte härma mormors vana rörelser med spateln och penseln.

Jag minns alla skattjakter i mormors och morfars sekretärer, byråer, skrymseln och vrår, och mammas suckar varje gång vi kom hem med nya fynd från våra utgrävningar.

Jag minns när jag sa till mormor "när jag blir stor, då ska jag ha en häst". Mormor tyckte inte att det lät som en bra idé, varpå hon fick höra att det behövde hon inte bry sig om "för när jag är stor, då är du död"

Nu är jag stor och min mormor blev en ängel idag.
Jag har ingen häst, men jag har 1001 lyckliga minnen tillsammans med min mormor.